tisdag 20 november 2012

Mitt i ingenting

Vart har livet tagit vägen?

Jag är mitt i det, ja. Jo, här är jag och livet händer ju hela tiden. Men jag väntar på något. En förändring av något slag.

Det är svårt att erkänna, ens för mig själv, att jag inte vill. Fast jag vet inte. Jag vet inte vad jag vill. Antagligen för att jag inte vill erkänna det helt och fullt för mig själv.

Men jag är som en kastrull med mjölk. Locket är på och snart, snart börjar det koka. Och vi vet ju hur det funkar att koka mjölk och vända ryggen till för ett ögonblick. Så jag stirrar stint på locket, jag står med ena handen på vredet och den andra på kastrullhandtaget.

Inbakad i ångest.

Det är jobbigt att känna hur det tunna skalet börjar rämna.

Jag tänker på jordens undergång och önskar nästan att det inte var en skröna.

onsdag 31 oktober 2012

Vardagssex

Alltsom oftast så har P och jag inte så mycket utrymme för vilt sexande med höga stön och provknullande av olika bord eller rum. Alltsom oftast får vi köra en liten myspysvariant när vi stängt sovrumsdörren om oss och ska sova. Och det är ju helt okej.

Häromkvällen så kände jag att det vore trevligt att ha lite sex men orken och kåtheten ville liksom inte samarbeta. Men P kan vara rätt ihärdig och han var tydligen mindre trött så han började smeka mig och viska snuskiga fantasier i mitt öra. Det sköna med vårt förhållande är att vi inte behöver göra oss till. Så jag kunde ligga där helt sonika rakt upp och ned och fundera på om jag ville ha sex eller inte medan han smekte och berättade.Efter en stund så började det plinga lite i mig och sen så behövdes det inte så mycket till så gick det för mig.

Dagen efter var P glad.
- Du gick visst igång på mina snuskiga fantasier, sa han och log och klämde lite på strategiska ställen.

Och jag funderade. Vad hade han berättat för snusk? Jag tror faktiskt att det är hans röst och inte innehållet i det han berättar som får igång mig.

torsdag 25 oktober 2012

Hå hå ja ja

Och där tog min ork slut.

Vanligtvis sitter jag mest vid datorn när jag jobbar men den här veckan har jag farit runt på möten, mässor och annat. Fram och tillbaks, hit och dit. Och så har jag mött massor av nya människor och behövt vara trevlig och säljande. Inte helt min grej i längden. Lite lagom utspritt så funkar det fint men det här har varit för mycket och ändå har jag fått två möten inställda. Undrar hur jag skulle varit om jag hade behövt gå på dessa också.


Så här antagligen.

Idag var jag till läkare också. Tydligen är jag alldeles för frisk för att vara sjuk. Visst är det bra att jag har toppvärden men när man känner att nåt inte är som det ska så blir det lite konstigt. Ska jag vara glad eller ska jag tro att det är något mystiskt långt in som är svårt att komma åt?

Och sen kommer min kollega med en massa skit.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta eller kanske gå ut med hunden och sen sätta på en riktigt amerikansk film. Blev sugen på det av nån anledning.

måndag 15 oktober 2012

Ansvar

Jag har i större delen av mitt liv varit bra på att ha kontrollen över mig själv. Det låter kanske som en enkel sak men det är inte så lätt alla gånger. Ibland hamnar man i en nedåtgående spiral som gör att man inte kan hejda sig själv.

Jag minns en gång när jag var kanske 17 år. Vi var några vänner som pratade om att hyra en lägenhet ihop och ha kollektiv. För min del var det rätt enkelt, jag tycker visserligen om att få vara för mig själv ibland men jag är också bra på att helt enkelt göra det jag vill så det kändes inte som något problem. Men så var vi som skulle dela lägenhet tillsammans och skulle göra middag ihop och en av kompisarna gick runt och var sur. Inte på någon av oss och inte för något vi hade gjort. Det var hon också tydlig med att påpeka. Jag är sur just nu bara, sa hon. Och det tyckte jag kändes så himla knäppt, varför tog hon inte bara och stängde undan de känslorna när hon var tillsammans med oss?

Det var förstås inte det här som var orsaken till att det inte blev nåt kollektiv men visst påverkade det mig. För det kändes tveksamt att bo nära inpå någon som inte kunde styra sig så pass att hon kunde vara glad och trevlig under en middag tillsammans med sina vänner för någon småsak som inte alls hade med oss att göra.

Och jag såg andra människor omkring mig som var avundsjuka och gnälliga och som inte tog ansvar för sitt eget liv. P och jag var fattiga, vi jobbade och slet för att ändå kunna bygga vårt hus. Vi byggde i stort sett allting själva, vi sparade och gnetade för att få det att gå ihop. Sen så kom en besiktningsman från banken för att han skulle avgöra om vi kunde få lägga om våra lån till bättre villkor. Och han blev avundsjuk på att vi hade fin utsikt och flera bilar (som vi köpt billigt och renoverat med egna händer och små medel) så vi fick inget lån. Sen kom några bekanta och gnällde över att vi hade större hus än dem och skönare soffa. Eller killen som satt i sin lilla lägenhet, utan jobb och utan pengar och sov bort sitt liv och som hade mage att gnälla och tycka synd om sig själv. Och när han fick ett jobb så tyckte han det var så jobbigt att jobba så han slutade.

Jag har sett på de här människorna och undrat varför de inte tagit ansvar för sitt eget liv istället för att hänga upp sig på andras.

Men nu så sitter jag till viss del där själv. Jag gnäller inte och skyller inte på andra (lite gnäll här på bloggen blir det förstås) men jag har svårt att ta tag i det jag borde. Jag borde ta tag i mitt ätande, min hälsa och min vikt. Jag borde göra något åt min jobbsituation. Det är inte så att jag inte har försökt men jag saknar den där självklara kontrollen som jag har haft i många lägen, då jag helt enkelt bestämt mig för något och fullföljt det.

Men så nyss fick jag en glimt av det där. Jag tog itu med en mycket jobbig sak och klarade av det. Det känns jobbigt och skönt på samma gång. Jag tog helt enkelt kontrollen över mig själv och såg till att fixa det som var nödvändigt men svårt. Jag kunde och det ger mig hopp om att jag kan ta tag i andra saker också. Jag tycker om mig själv när jag tar ansvar och tar tag i saker och ser till att ordna mitt liv som jag vill ha det. Jag tycker om den jag är då.

torsdag 30 augusti 2012

Makt

En polis(man) försöker inleda ett sexuellt förhållande med en 17-årig tjej som ofta figurerat i deras utredningar. Han skickar sex-sms till henne. Varför då? Är det för att han är man och inte kan hejda sitt sexuella begär. Knappast.

Det handlar om makt, möjlighet och en föreställning av att det är okej.

Det är inte lika vanligt att en kvinna skulle utnyttja sin position på det viset och det beror inte på att kvinnor har mindre sexdrift eller behov utan på att i kvinnorollen ingår inte föreställningen om att det är okej att utnyttja någon som är svagare eller underordnad.

Det finns förstås kvinnor som utnyttjar och (många) män som inte utnyttjar men det jag vill åt är att de män som utnyttjar gör det till stor del för att det sanktioneras av föreställningen om vad en man är.

Nu handlar det ju inte alltid om sex eller grövre saker som våldtäkt eller misshandel, många gånger är det bara små saker. Jag har flera män i min omgivning som lider av det här. Män som måste hävda sig i varje situation för att inte förlora ansiktet som man, för att fortsätta vara man. Det är ett problem för dessa män mår uppenbart inte helt bra av det och deras omgivning mår inte helt bra av det.

Jag har också kvinnor i min omgivning som lider av det som kommer med kvinnorollen.

Och så finns det såna som jag som bryter mot normerna och lider av att vara normbrytare.

Normer är inte helt igenom dåligt, det behövs normer till viss del för det underlättar för oss. Men vi skulle må så mycket bättre om inte normerna var så hårt fastskruvade. Kanske skulle inte den där polisen ha skickat sex-sms till den utsatt tjejen om normerna hade varit lite lösare.


torsdag 23 augusti 2012

Sexuella fantasier som norm

För flera år sen i nåt sammanhang som jag inte minns nu så sa jag till en bekant att jag tyckte att Mikael Persbrant var lite sexig. Och fick mig då en föreläsning om att det gjorde jag bara för att normen säger så. En manlig man är hård och tuff (och gärna något av en skitstövel) och som kvinna så gillar jag en sådan man, tycker att han är sexig, för att han förstärker mig som kvinna/kvinnlig. För att man ses som motsats till kvinna och min identitet som kvinna blir tydlig när jag kan jämföra mig med en man som är långt ifrån det som ses som kvinnligt.

Jag är helt med på vad hon menade och jag tycker visst att det kan finnas en poäng i att emellanåt reflektera över våra tankar, handlingar och ord och vrida och vända på dem så att vi kan se dem i andra ljus och kanske se att det ligger mer bakom än vi först trott. Men förstås måste vi också kunna tycka att någon är sexig... bara för att vi tycker det. Eller? Att vi attraheras av vissa människor har säkert sina orsaker som feromoner, hormoner, biologi, normer osv. men måste det smulas sönder och granskas? Det som hände för mig när hon sa så var att hon tog i från mig en del av min känsla.

Många av våra beteenden kan säkert vara skadliga för oss på ett eller annat sätt. Om jag håller fast vid vissa föreställningar så kanske det begränsar mig och gör mitt liv sämre än vad det kunde vara om jag hade mer insikt. Det finns massor av kloka och bra saker i att reflektera. Men det jag vill komma till är att någon gång måste man kunna bara känna utan att leta efter orsakerna till varför.

Jag är med i genusgrupper, läser genusbloggar, jobbar med sådana här saker så visst, det ingår som en stor del i mitt liv att fundera på sådant här. Men jag är också en människa med sexuella fantasier som måste få vara just fantasier, mina fantasier. För mina sexuella fantasier kan ha tusen olika orsaker men de fyller sin funktion. De gör mig kåt, lustfylld och driver mig mot orgasm.

Och ärligt talat, inte kan väl den enda orsaken till att vissa människor tycker att Persbrant är sexig vara stereotypa könsroller och normer för manligt/kvinnligt?


onsdag 15 augusti 2012

Skam hit och skam dit

Människor skäms för sina kroppar, för kroppsvätskor och kroppsfunktioner. Det mesta av det sådant vi inte har skapat själva eller kan göra så mycket åt. Människor skäms och vågar inte prata om det.

Varför då?

Varför ska vissa ord vara tabubelagda, svåra att använda, skämmiga?

Fitta, mens, bajs, snor, sperma, kuk, knulla.

Lady Dahmer skriver om mens och om att avdramatisera det hela.

Jag tror det är bra att kunna prata mer öppet om våra kroppar och kroppsfunktioner för att inte behöva gå omkring och tro att vi är onormala, konstiga, äckliga. Det är ju rätt hämmande.Det är väl en sak om vi inte pratar om mens eller hur fittan känns med varenda kotte vi möter men att inte kunna prata om det med vår partner eller våra vänner är ju ganska så begränsande. Ska jag inte kunna säga till P om jag har mens? Eller be honom kolla vad det är för knöl jag har på ena blygdläppen?

Att vi har svårt att prata om sådana här saker beror bland annat på att vi har svårt att förhålla oss till saker som vi inte riktigt vet hur vi ska kategorisera. Vad är bajs t.ex.? Är det mat? Nja... Är det en del av min kropp? Nja... inte när det har kommit ut... väl? Avfall? Kanske. Sedan har det säkert en hel del med kultur att göra, i vissa kulturer är det helt okej att prata om mens och i andra inte. Och vanan, ju mer man pratar desto enklare är det. Jag pratar om såna här saker i mitt jobb, jag pratar om såna här saker med P, till viss del med mina barn och så en del med folk jag träffar på sexsajter osv. Jag har inga problem med att säga knulla, fitta, sperma och mens men jag är ganska lyhörd för andra människor så jag begränsar mig mer p.g.a. deras reaktion. Fast ibland glömmer jag mig, det kan vara rätt kul att se hur folk liksom stelnar till lite när jag säger något rakt ut.

Men det finns ju ändå många saker jag aldrig pratar om, sådant jag går och grunnar på och undrar om det är normalt. Tänk så skönt det skulle vara att kunna fråga någon och få reda på att jamen, så där har ju alla.

fredag 1 juni 2012

Jag är bra

Jag är jävligt bra som jag är. Jag tittar mig i spegeln och ser mina valkar, mina håriga ben, mitt trötta ansikte och jag tycker om det jag ser. För det är jag.

Ibland är det jobbigt att vara överviktig för att jag inte kommer fram överallt, för att det är svårt att böja sig fram och knyta skorna, för att tyngden gör att jag får ont i fötterna. Ibland är det trist för att det är svårt att hitta en bra bh som inte kostar hur mycket som helst eller för att vissa kläder korvar sig på ett obekvämt sätt. Och det är jobbigt när jag inte orkar.

Men det finns fördelar också. Varje dag går jag runt med en massa extra kilon som faktiskt bygger upp muskler i min kropp. Jag kan gå upp för en brant backe och flåsa och så ser jag att en smal och vältränad person går bredvid mig och flåsar lika mycket. Mina barn kan använda mig som kudde. Jag är bra på att hålla värmen. Jag kan tackla folk eller hålla emot bara med hjälp av min tyngd.

Det är inte många som skulle säga att min kropp är vacker eller attraktiv men det spelar ingen roll för jag vet att jag kan fylla en annan människa med lust, att min kropp och min hjärna kan få andra att njuta. Jag vet att jag är lätt att älska. Och jag vet att de människor jag älskar eller finner attraktiva tilltalar mig av helt andra orsaker än att deras yta är perfekt. När jag ligger bredvid P och smeker över hans kropp så är varje centimeter hud, varje hårstrån och varje liten utbuktning eller inbuktning en del av honom och det jag älskar hos honom. På bild eller på håll (och då menar jag avstånd både i meter och i att känna någon) så är attraktion eller det vi tycker är vackert något annat. Jag kan njuta av en vacker tavla eller en bild på en vacker människa. Jag skulle kunna ställa upp människor på rad från den snyggaste till den fulaste. Men det är långt ifrån säkert att jag skulle välja den snyggaste som partner.

Många gånger har jag funderat över mitt utseende. Borde jag gå ner i vikt för att bli mer attraktiv? Borde jag låta håret växa ut? Borde jag försöka hitta kläder som är mer smickrande? Borde jag sminka mig? Borde jag raka mina ben? Men för vem? Om det handlar om att vara älskad och knullbar så funkar det ju uppenbarligen bra ändå. Om det handlar om att bli accepterad av omgivningen så funkar det med. Visst finns det folk som tycker sig ha rätten att kommentera mitt utseende och försöka trycka in mig i normlådan, visst märker jag att många inte vet hur de ska förhålla sig till mig och visst märker jag att jag inte är knullbar hos lika många längre som jag var förut. Men jag behöver inte dessa människors godkännande. Det jag behöver är att älska mig själv och det gör jag. Det jag behöver är att P och mina barn älskar mig och det gör de. Det jag behöver är att bli respekterad som den jag är och det blir jag för det allra mesta. Det jag behöver är att höra och känna hur P njuter av mig och min kropp och det får jag höra och känna. Ibland behöver jag bekräftelse från andra också och det får jag.

Dessutom är jag jävligt förbannad. Inte alltid förstås. Men det bor en ilska i mig. Jag läste om någon som blev rånad vid en bankomat. En kille hade klivit upp bakom den här mannen och sagt ge mig pengarna annars kommer det att hända saker. Och mannen gav ifrån sig pengarna. Jag tror att jag hade blivit förbannad. Jag hade nog inte kunnat hejda mig utan skrikit och slagit, för det finns nåt i mig som vägrar ta skit. Jag är så förbannat trött på att andra ska försöka diktera mitt liv och mina villkor.

Trettionio år är jag. Sådan här är jag, sådan här har jag blivit. Jag vet hur mycket plats jag har rätt att ta och gudnåde den som försöker peta undan mig. I mig bor det massor av kärlek och en stor jävla förbannad integritet.

torsdag 31 maj 2012

Ge upp

Kanske är jag deprimerad? Jag vet inte. Vissa dagar går det bra, då känns det okej. Jag gör det jag ska och livet tuffar på. Andra dagar kan jag inte få något ur händerna, jag känner mig håglös och handlingsförlamad. Det är som inget betyder något. Men när jag pysslar med mina djur, bygger eller gör något annat som är långt ifrån mitt jobb och alla måsten så är det som om jag hamnar i ett annat tillstånd. Då släpper jag det som är jobbigt och går in i mig själv. Det är som en annan värld och en annan tid. Där finns det bara ett nu och det jag just då håller på med.

Jag inser ju att jag måste förändra något. Att det här inte är hållbart. Jag kan inte gömma mig eller fly, jag måste ta tjuren vid hornen för så här vill jag ju inte må. Jag håller på och avvecklar några saker och det känns bra. Saker som till slut bara tog energi och inte gav så mycket tillbaka. Men det finns så mycket mer att ta tag i och göra något åt. Det svåraste är nog den bild andra har av mig (och som jag nog till stor del har av mig själv) att jag är en positiv människa som fixar saker, som tar tag i och reder upp, som inte ger upp, som håller med och hjälper till. Men just nu orkar jag inte det. Jag skulle behöva ta timeout. Helt och fullt, inte bara lite grann. Jag har inga svar, ingen lösning och jag orkar inte tänka ut någon. Jag försöker komma på hur jag ska kunna släppa allt ett tag men hur ska det gå till? Jag vet inte. Jag vet bara att den jag alltid har varit plötsligt håller på att förvandlas till någon annan.




måndag 28 maj 2012

Avstängningsknapp

Jag är inte på humör för just någonting alls. Det mesta känns trångt och skavande. Jag skulle vilja ha en avstängningsknapp, få vila lite och sedan göra en omstart om någon dag.

Framför mig ligger ett antal saker jag borde ta itu med. Jag har också en bok att läsa eller annat mer fritidsbetonat men det lockar inte heller. Fick ett nyhetsbrev med kloka ord i morse. Om att förändring bara är ett beslut bort. Men jag vet inte, man måste ju orka ta itu med att hitta ett beslut först.

Hur ska jag kunna sortera ut mina tankar och känslor alldeles själv och hur ska jag kunna ta hjälp av nån annan när min egen vilja lätt går vilse bland andras goda råd?

torsdag 10 maj 2012

Sexsnack

Jag tycker om att prata om sex, speciellt när det är blandat med allvar och lust. Både för att bli lite kåt och för att det är ett intressant och spännande ämne. Jag tycker också om att kunna vara öppen och rak med den jag pratar eller skriver med och inte behöva fundera på om den andra människan tycker jag är för mycket eller gillar konstiga saker.

Jag undrar varför jag ibland är lite osäker på den saken. Varför skulle jag behöva be om ursäkt för min lust eller dölja den för någon som uppenbart vill prata sex med mig? För det mesta så frågar jag om det är okej och sen så släpper jag det. Men jag har också varit med om folk som kontaktat mig på den sida vi har på bodycontact och som säger att de gillar det som står där och sen så visar det sig att de inte alls vill eller kan det vi vill eller kan. Konstigt.

Nyfikenhet är också något som spelar in. Vad gillar andra och hur gör andra? Vad har de för erfarenheter och vad skulle de vilja uppleva? Och så är det nog lite av en slags exhibitionist i mig, jag berättar gärna vad jag har gjort och vad jag vill göra för att jag tycker om att se andras reaktion på det. 

fredag 4 maj 2012

Lisvglädje

Den där känslan. Ibland smyger den sig på. Rundningen på ett bröst, en mage... egentligen vad som helst kan väcka den. Det blir lent i magen, och som en svag svag vibration som skapar konturer i underlivet. Jag hamnar i ett mjukt och enkelt tillstånd. Omvärlden suddas ut, ett leende blir till. Det behövs inte mycket, en tanke, en närvaro så fylls jag av lust.

Ni vet, kåtheten som som den är ämnad att vara. Livslust.

onsdag 25 april 2012

Vad håller jag på med?

Sakta men säkert håller jag på och tar död på mig själv. Jag äter ihjäl mig.

För fem år sedan fick jag nog. Då förstod jag att jag var tvungen att göra något radikalt för att det inte skulle gå åt pipsvängen. Jag lade om kosten och började gå ner i vikt. Jag mådde bättre och bättre och förstod att det är så här jag måste leva. Men någonstans på vägen så snubblade jag och ni vet hur det kan bli när man snubblar, ibland så tar man några steg och rätar upp sig, hittar balansen igen. Andra gånger så fortsätter man snubbla, det blir som en snöbollseffekt och plötsligt faller man huvudstupa och kan inte ens ta emot sig.

Jag har ramlat nu.

Det gör ont. Och jag vill inte ha det så här längre.

Jag vet hur jag ska äta för att må bra, jag vet hur jag ska leva för att må bra. Men jag är inte överens med mig själv, jag lyssnar inte alltid på mig själv och ibland vinner fel jag över mig själv. Ganska ofta på sista tiden så har fel jag vunnit. Ganska mycket hela tiden.

Jag äter socker, godis, kakor, glass. Allt sådant som är som en drog för mig och som drar mig ner i skiten. Just nu mår jag piss. Jag har gått upp mycket i vikt. Det är jobbigt att gå. Jag har ont i fötterna. Jag är tung i huvudet. Allt det här är ett gigantiskt problem men jag skäms för det och låtsas som att det inte är något problem. Inte ens min familj vet hur jag mår.Jag söker inte hjälp för jag vet ju att felet är mitt.

Det är så knäppt för jag har ju allt inom räckhåll, all kunskap om hur jag ska äta. Det är som att stå på ena sidan av ett målat streck på golvet och inte kunna gå över till andra sidan.

Och så är det det här med att vara sjuk. Jag känner mig sjuk men vill inte inse att jag är sjuk. I morse så kände jag mig som sju svåra år, ungefär som man kan känna sig i kroppen när man har influensa. Tung, seg, fast i sirap. Det är nästan så det gör ont i kroppen men ändå inte riktigt. Huvudet är tungt och känns som när man haft huvudvärk länge och det håller på att gå över, det gör nästan ont och man väntar bara på att en plötslig rörelse ska få allt att blossa upp igen. Men tanken som for genom mitt huvud var:

Tänk om jag ändå skulle få vara sjuk, då skulle jag kunna gå och lägga mig och bli frisk igen.

Men jag är ju sjuk. På något sätt är jag det. Min kropp, hela jag, är i obalans. Och om jag inte ens kan tillåta mig att inse det helt och fullt hur ska jag då kunna bli frisk, komma i balans igen?

Så många gånger har jag börjat min dag med bra mat och tänkt att nu, nu så ska jag äta bra. Och så går det några timmar och sedan har jag plötsligt vräkt i mig nåt onyttigt. Jag är fast i ett missbruk som jag inte har kontrollen över, som håller på att ta död på mig.

Jag har misslyckats så många gånger så jag är rädd för att försöka. Men någonstans måste jag ju börja.

Så nu börjar jag. Och sedan fortsätter jag en bit till. Ett steg i taget.

måndag 23 april 2012

Ny dag

Idag är en alldeles ny dag. Det är jag som gör den gammal och förutsägbar. Jag kan resa mig upp och göra något annorlunda, byta riktning, göra andra val. Om jag vill.

Jag kan också göra som vanligt, även det är ett val.

fredag 13 april 2012

Att sätta upp mål

När jag verkligen vill nåt så genomför jag det eller ser till att det händer. Så har det varit med många saker i mitt liv. Men under ganska lång tid, under några år skulle jag nog säga, så har jag tvekat på målet. Som egen företagare är det viktigt att ha mål och inte bara företaga på måfå men jag svajar. Vad vill jag egentligen?

Jag hade en idé om att starta ett företag för att få jobba med det jag är bra på och gillar och för att tjäna pengar. Fast det där med att tjäna pengar är en svajig morot för min del, jag vill gärna ha pengar men jag ser så mycket annat som viktigare. Jag har nog ingen stor drivkraft att tjäna pengar egentligen även om jag förstås inte gillar att hela tiden behöva vända på de slantar vi har.

Någonstans inom mig när jag en dröm att ha ett självhushåll, leva nära naturen, skrota runt för mig själv och fixa med mitt. Att ha en liten gård, några djur, odla lite grönsaker, kanske fiska och så ägna en del av fritiden åt att skriva. Men i den drömmen så är jag ensam, jag har ingen familj. Inte för att jag inte vill ha familj utan för att jag vet att min familj inte vill leva så. Därför är också drömmen ganska vag och outtalad, mer en dagdröm än en önskedröm.

Jag startade ett företag och var nöjd med det. Även om jag inte tjänade mycket pengar så gick det någorlunda, jag kunde ibland plocka ut lite pengar som lön. Det kom en svacka som gjorde att jag knappt fick in några jobb men sen så gick det lite bättre igen. Jag hade nog aldrig drivkraften att göra nåt större av det. Det jag gillar är själva jobbet, inte att jaga kunder. En dag träffade jag en annan person och vi kom på en idé att göra något tillsammans. Det blev en bra grej och vi bestämde oss för att starta ett företag tillsammans. Någonstans där så glömde jag nog bort att stanna upp och fundera på vad jag egentligen vill.

Det finns mycket i det företaget som jag gillar och som är jag men det finns också en del som krockar. När vi pratar mål så är det nog många gånger den andra personens mål och kanske inte mina. Jag skriver kanske för jag vet inte. Och det är ju just det som är problemet. Jag skulle behöva veta vad jag själv vill utan att ta hänsyn eller blanda in någon annan i det. Sedan kanske jag får lov att blanda in andra ändå men först av allt behöver jag veta vad jag själv vill.

Och det är det här som gjort mig förvirrad, som gjort att jag tvekar på målet. Jag har två företag som egentligen inte funkar så bra att driva samtidigt eftersom jag dessutom har mina djur och flera skrivprojekt och är en hemmagris av stora mått. På något sätt ser jag ju nu när jag skriver det här att min lilla dröm om självhushåll till stor del håller på att uppfyllas. Jag har några djur, jag bor på landet, jag skriver och jag jobbar hemifrån så jag kan gå runt för mig själv och greja.

Och det största problemet är nog att jag behöver ta hänsyn till andra. Det är klart man behöver det kanske någon vill invända, så är det ju alltid. Fast nä, jag skulle nog säga att de flesta av våra mål och drömmar kan vi ha och jobba på utan att låta oss påverkas av andra. Tex om jag vill gå ner i vikt eller börja träna så har det ju inte så mycket med andra att göra, eller om jag vill skriva en bok eller spara pengar till något, resa eller liknande. Det mesta kan vi drömma om och fixa ändå. Men att driva ett företag tillsammans med någon annan och ha lånat en massa pengar som ska betalas tillbaka och att då känna tveksamhet till om det verkligen är vad jag vill. Ja då är det krångligare.

Jag behöver vara ärlig mot mig själv. Jag behöver låta mig själv inse och förstå vad det är jag vill. För det här går inte i längden. Den här planlösa känslan leder ingen vart alls.

lördag 17 mars 2012

Ligga

På Facebook har det startats en sida som heter Ta håret tillbaka med syftet att stödja kvinnor som vill låta bli att raka sig. Eller som vill raka sig för den delen. Det handlar ju om att få vara som man vill. Men många (unga) killar har nästlat sig in för att skriva elaka kommentarer om de kvinnor som lägger upp bilder på sina orakade armhålor. En populär kommentar är att tjejerna inte kommer att få ligga (med de 17-åriga killarna som skriver antar jag) för att de är orakade. Jag funderade över detta och räknade lite på den tid jag skulle behöva lägga ner för att ev attrahera dessa killar. En timme för att raka mig noga över hela kroppen, en timme för smink och hårfix, en timme för att hitta rätt kläder (eller troligtvis mer eftersom jag skulle behöva köpa nya kläder), ytterligare några timmar för att leta reda på och ragga upp en 17-åring och sedan några minuter för själva sexet. En hel arbetsdag skulle det gå åt till detta. Det känns inte speciellt intressant med tanke på att jag utan vidare ansträngning kan ha njutfullt sex med min man. Jag tror de här killarna lever i en fantasivärld där de själva är gudar som tror de kan sätta reglerna och att alla vill ha dem. En vacker dag vaknar de nog och upptäcker att det var just en fantasi och inget annat.

onsdag 14 mars 2012

Hat

Detta om orakade armhålor hos kvinnor. Vad ska jag säga? I min lilla värld är det självklart att jag är älskad, det har inget med mitt hår att göra. Jag ser inte ut som en fotomodell. Jag är tjock, har bristningar, hår på benen, fittan och under armarna och en massa andra platser med, jag har rakat huvudet, jag har glasögon, jag ler inte hela tiden. Jag rensar avlopp, gör rent hos djuren, hugger ved, gillar att gå runt i stövlar, skitar ner mig, luktar svett mellan varven. Jag är älskad, jag har sex med min man och jag har inga problem med att hitta andra människor som vill ha sex med mig om det skulle behövas. Många människor tycker om mig, ser mig som en mjuk, omtänksam, rolig människa.

Det är inget konstigt med det här. Inga motsättningar. Det finns säkert många som känner igen sig.

De här reaktionerna som kommer (främst från unga killar verkar det som) på att det finns kvinnor som inte vill raka sig kan säkert ses på flera sätt. En del vill bara bråka för att det är kul och för att de kan. Andra är nog frukten av ett hårt normsystem. Många blir säkert rädda när deras tillvaro gungar till.

Jag tänker att jag inte ska bry mig. Att det här snart har blåst över. Men så läser jag några kommentarer till, de tar visst aldrig slut. Jag hamnar på en blogg som spyr ut sitt hat mot kvinnor.

Och plötsligt börjar jag må illa. Jag känner en djup sorg och ett illamående över att det finns så mycket hat mot kvinnor. Att så många män/pojkar har så mycket hat i sig att de måste göra en blogg enbart för att trycka ner kvinnor, att de måste skriva kommentar på kommentar för att trycka ner kvinnor. Det är som en hydra. Vi försöker hugga av huvud efter huvud men det skapar bara fler.

Det finns många kloka, varma, kärleksfulla, intelligenta män därute som försöker göra sitt. Men jag undrar ändå vad dessa hatande pojkar gör med vårt samhälle. De är som en cancersvulst som aldrig låter oss bli friska.

torsdag 8 mars 2012

Chatt

När jag kollade mailen för ett tag sedan upptäckte jag att det blinkade en ruta om att någon ville lägga till mig på mailchatten. Jag är inte så insatt i detta och irriterade mig mest på att det blinkade hela tiden så jag klickade på nåt. Tydligen lade jag till denna (enligt nicket) sexiga tjej. Och idag så började hon (?) skriva till mig. Först tänkte jag inte svara men så slängde jag iväg nåt ord. Hon skrev på engelska och ganska snart hade jag kunnat ha ett hett sexchattsmöte med henne om jag hade velat. Jag fick också en länk till hennes webbcam. Jag behövde inte ha nån cam själv, det var helt ok. Och det kostade inget fast det såg ut så... skrev hon.

Jag undrar var hon kom ifrån. Hur det hela funkar. Hur hade hon fått tag på min mail eller är det nåt jag har missat? Antagligen.

I vilket fall som helst så avstod jag.

Jag har funderat en del sedan jag läste det här inlägget hos Klumpesnusk. Jag har nyligen skaffat mig en surfplatta och wordfeud. Jag älskar att spela Alfapet, Betapet och Wordfeud och för mig är det spel. Inte en möjlighet att chatta med någon jag inte känner. Men jag har upptäckt en sak. När jag spelar wordfeud med folk jag inte känner så kan jag ganska snart utläsa vad som kommer att hända utifrån deras namn och bild. Själv har jag en bild på min hund. Och de som har bilder på sina husdjur, en blomma eller nåt annat spelar på utan att chatta så mycket mer än att skriva ett hej eller tack för matchen. Medan de som har en bild på sin nakna överkropp eller sitt ansikte med en sexig min ganska snart avbryter sitt spelande med mig när de upptäcker att jag har en hund som bild. Så tydligen är wordfeud en inkörsport till sexchattande. Intressant. En hemlig värld av erotiskt kontaktskapande. Och jag med hundbild har alltså avsagt mig detta utan att jag haft en aning. Förrän nu då.

Jag behåller nog hundbilden. Wordfeud är fortfarande roligast som spel. Vill jag sexchatta finns det andra vägar att gå.

Fast jag hade en intressant wordfeudchatt häromdagen. Jag fick till några bra ord och gick snabbt upp till flera hundra poäng medan tjejen jag spelade mot bara hade några få poäng. Då skrev hon till mig att jag fuskade. Jag svarade bara med ett frågetecken för jag tyckte det var så dumt. Men hon gav sig inte utan fortsatte skriva att jag fuskade och att det var så tråkigt att spela mot fuskare. Så då skrev jag att jag inte behövde fuska och om hon inte klarade av min nivå så kunde hon ju ge upp och hoppas på någon mindre intelligent nästa gång. (Ja det var inte så snällt, jag vet.) Då frågade hon om jag var en kille. Och jag kan inte låta bli att fundera på varför hon ställde den frågan. Är killar i hennes värld smartare eller elakare än tjejer? Eller ville hon bara sexchatta?

Jämställdhet

Idag är det internationella kvinnodagen och min morgontidning skriver om jämställdhet. Och alla har väl sin egen definition av vad jämställdhet är. Att dela lika på hushållssysslorna är en ganska vanlig kommentar men jag skulle vilja se bortom det.

Om jag kokar ihop det så kommer jag fram till att för mig handlar jämställdhet om att åtnjuta samma grundrespekt, oavsett kön. Eller egentligen att könet inte ska vara det som skiljer oss åt i sammanhang som inte alls har med kön att göra.

Att kvinnor och män i många sammanhang har olika lön för samma arbete är naturligtvis uppåt väggarna. Det är som att säga att mörkhåriga ska ha lite mindre betalt än ljushåriga, eller att korta är värd en högre lön än långa. Och att mer eller mindre tvingas att göra något eller tvingas avstå något pga av sitt kön är lika fel det.

Vi har alla skyldigheter och vi borde alla ha samma rättigheter. Men vi har olika förutsättningar och vi vill olika saker. Det som är viktigt för mig är troligtvis inte alls viktigt för någon annan. Jag tycker inte att alla borde tjäna lika mycket oavsett vad de gör, jag tycker inte det spelar någon roll vem som gör vad i ett hushåll eller i en familj så länge alla inblandade känner sig nöjda med fördelningen och ges samma möjligheter. Däremot är det alltid bra att fundera en vända över sina val, för många val vi gör grundar sig på en könsstereotyp uppväxt eller könsstereotypa förväntningar som vi kanske inte alltid är medvetna om. Och om vi hade fått möjligheten kanske vi hade valt annorlunda.

Det finns skillnader mellan män och kvinnor. Det finns också skillnader mellan män. Och mellan kvinnor. Men skillnaderna eller likheterna mellan könen borde inte vara det som ger oss en bättre eller sämre position. Vi är alla människor och vi borde börja där.

tisdag 6 mars 2012

Bakgrund

Jag sitter och väljer skrivbordsbakgrund på datorn. Av någon anledning har det blivit viktigt för mig att ha en bild som speglar det jag vill känna och som jag blir glad av. Det ska vara rätt färger, rätt motiv, rätt ljus - för just den här perioden. Jag byter bild med några månaders mellanrum.

Den här gången blev det en vårig bild, jag behöver ljus och mjuka, glada färger just nu. Genast känns det bättre. Tänk att en bild kan göra så mycket.

söndag 4 mars 2012

Orgasm

Jag läste i en blogg om orgasmer och hur de beskrivs i litteratur. Det är himlastormande och fyrverkerier och hur många känner egentligen igen sig i det? För även om det kan vara otroligt skönt så tycker åtminstone jag att det är mycket mer jordnära och inåt. Jag är väl aldrig så mycket i mig själv som när jag får orgasm. Hur upplever du det?

Sex

Jag har nyss haft sex med P och som alltid när jag haft sex känner jag mig lite mer som människa. Jag känner min kropp, delar som annars inte propsar på så mycket uppmärksamhet. Det gick ganska fort för P och för mig med.
Det blir så när vi inte har sex så ofta, sa P. Det blir liksom mer känsligt då.
Och då började jag fundera på hur ofta vi har sex. Ungefär en gång i veckan, tror jag. Som minst ca 3 gånger per månad och som mest kanske två gånger i veckan. Det är säkert inte alls speciellt lite men jag tycker att det känns som en oändlighet mellan varje gång vi har sex.
Det är så mycket som blir bättre när vi har sex. Jag känner mig mer värd, mer älskad, mer närvarande och jag tycker om mig själv mer. Och då är jag ändå en människa som tycker om mig själv hela tiden. Och som inte tvivlar på att jag är älskad. Kanske handlar det om att ha tillgång till hela sin kropp och sitt medvetande, att låsa upp.

fredag 24 februari 2012

Gråt

Jag har en oro i kroppen som vill komma ut i form av tårar. Men var ska jag gråta? När jag var liten så hände det vid några få tillfällen att min mamma grät. Och då trodde jag att världen skulle gå under. Jag gråter inte speciellt ofta. Men när jag gör det så kan jag se på mina barn att de tror att världen nästan ska gå under. Det har med andra ord blivit lite bättre, eftersom de bara nästan tror att världen ska gå under.

Men vi borde gråta mer, oftare och göra det till något vanligt och inte så allvarligt. Gråt kan vara befriande. Och just nu är det befriad jag vill bli.

Det är svårt att visa starka känslor, att visa min sorg och oro när människorna omkring mig skräms av mina känslor. Jag vill ju vara den som blir tröstad, inte den som tröstar.

tisdag 7 februari 2012

Sjuk

Jag vet inte om jag mår så bra. Det är väl nån slags jantetanke som försöker få mig att tro att jag nog egentligen mår bättre än vad jag gör - jag ska väl inte klaga jag som har det så bra liksom. Men nåt fel är det ju när jag känner mig så håglös och förbrukad hela tiden.

Jag vill sjukskriva mig, lägga mig i sängen och sova bort eländet. Alla mina känslor är slut. Lusten är slut. Men jag är som en duracellkanin, visserligen lite hackig men jag fortsätter gå. Mekaniskt.

Jag vill inte det här.

måndag 30 januari 2012

Hur?

Jag inser mer och mer att jag faktiskt är den där sociala enstöringen som jag brukar säga att jag är. Jag försöker göra saker för att få mer jobb (har ju egna företag), blir lite exalterad över mina idéer, sätter igång och sen... jag då kommer den där jobbiga känslan. Det känns helt enkelt jobbigt att behöva ha kontakt med en massa människor.

Just nu är det värre än någonsin. Jag får liksom ingenting ur händerna. Helst vill jag krypa ner under täcket och låtsas att jag är miljonär så jag inte behöver kontakta alla dessa människor jag skulle behöva kontakta.

När jag har tydligt för mig vad jag ska göra, när jag har en deadline och när jag inte behöver krångla med andra människor. Då går det bra. När jag vet vad jag ska göra. När jag slipper osäkerheten. Jag är egentligen social, har lätt för att ta andra människor, är tillmötesgående och trevlig men det är ändå något som gör att jag tycker att det är väldigt jobbigt. Så jobbigt att jag låter bli.

Usch, det här är inte hållbart. På något sätt så gör jag ju saker ändå, jag sitter ju inte bara här och gör ingenting. Men ändå, jag måste hitta en väg som jag kan gå.

Äntligen

Vi hade sex i helgen. Inte iställetför-sex, eller anpassa-sig-till-situationen-sex utan riktig, avslappnad, befriad tok-kåt-sex. Och det var underbart.

Vi var ensamma hemma, bara P och jag. Tänka sig att det går runt. När jag var tonåring ville jag gärna få vara ensam hemma med min partner så vi kunde ha sex utan att någon störde. Nu när barnen är tonåringar vill jag detsamma.

Vi tog en dusch tillsammans och sen satte vi på en p-film. Jag vet inte om vi tittade så mycket på filmen, det var mer som en bakgrund. Det var så otroligt skönt när han smekte mig, slickade, knullade. Jag ville bara ha allting på en gång. Efter en stund hämtade jag några dildosar. Egentligen är jag inte så mycket för dildosar. Fingrar, tungor och kukar är så mycket skönare. Men den här gången så ville jag har mer av allt.

Jag ställde mig på alla fyra och bad P leka med mig. Gör saker med mig, sa jag. Och han vet vad det betyder. Han slickade min stjärt och körde in några fingrar, sen tog han en dildo och tryckte långsamt in den i min stjärt. Han knullade min fitta samtidigt. Jag sög kuk, vi knullade, han slickade mig. Det var som om jag var galet hungrig efter sex. Jag sa inget men jag bara väntade på att han skulle stoppa in sin kuk i min stjärt. Det gjorde han förstås... det vet jag ju att han vill. Sen tog han mig hårt och skönt och jag ville att det aldrig skulle ta slut.

fredag 27 januari 2012

Behov

Jag stoppar ner handen i trosorna. Känner på min klitoris, stoppar in ett finger i slidan. Tar upp handen och slickar på fingrarna innan jag för ner den igen. Jag börjar smeka min klitoris i cirklar och låter fantasin ta vid. Blundar och ser en film utspela sig innanför mina ögonlock. Jag spolar framåt för att hänga med i kroppens tempo. Det tar bara någon minut innan jag känner orgasmens vibrerande pulserande krampryckningar ta mig i besittning. Jag tar ett djupt andetag och pustar ut innan jag knäpper byxorna och går tillbaka in på kontoret och fortsätter jobba.

Kvinnor som hatar män... och så jag

Jag läser i bloggar om kvinnor som hatar män. För att de ständigt blir utsatta för sexuella övergrepp och kränkningar. Så här står det i en blogg:

"Hur är det att vara kvinnor och leva i ett samhälle där man ofta utsätts för övergrepp, orättvisor, skuldbeläggning, skam och kränkningar? Hur är det att vara kvinna och aldrig känna att man är trygg från något av detta?"

Jag vet och jag förstår att det finns kvinnor som upplever detta. Och jag försöker tänka mig in i det, försöker hitta tillfällen då jag blivit utsatt för detta. Och det har nog hänt, någon gång. Men just här och just nu har jag svårt att minnas detta. Just här och just nu kan jag inte känna som dessa kvinnor gör. För jag upplever inte detta. Inte här och nu och inte nyligen. Någon orättvisa kanske, kanske någon som sagt något nedlåtande (fast det kan lika gärna vara en kvinna som en man). Men jag känner att jag kan bemöta det, att jag inte far illa av det.

I en annan tid, i en annan situation kommer jag kanske att känna annorlunda. Jag förnekar inte att det händer. Men jag vill också få fram att det inte händer alla kvinnor, alltid.

Hon skriver också:

"Jag har blivit utsatt för sexuella kränkningar och övergrepp sen jag var liten. Inte av en man. Inte av två. Inte av tio. Utan många många många fler. I år. I en livstid. Majoriteten av mina vänner har blivit utsatta för sexuella kränkningar och övergrepp. Majoriteten av kvinnor jag haft kontakt med har blivit utsatta för sexuella kränkningar och övergrepp.

Av NORMALA män med normala liv. De är pappor, makar, vänner - . Inga monster alls. (för ett monster ser man) De är de slags män vars fruar och vänner och barn säger "inte han, han är så snäll så! Inte min man!""

Och jag vill säga så om P. Inte han. Kanske har jag fel men det finns många män omkring mig som jag aldrig har sett göra något sådant. Det finns också män som jag vet gör just detta. Naturligtvis är det ju olika hur vi upplever saker. Det som jag inte upplever som någonting alls kanske någon annan ser som övergrepp. Men jag har också mött kvinnor som kränker män sexuellt.

Det är inte försvarbart att någon, oavsett kön kränker någon annan människa. Sexuella övergrepp är fruktansvärt fel. Det finns massor av människor som säger och gör hemska saker mot andra människor, inte minst på nätet.

Men i mitt liv, här och nu så upplever jag inte detta. Ingen begår sexuella övergrepp mot mig, ingen kränker mig, ingen skuldbelägger mig. Runtomkring mig finns det många män som visar respekt, som bryr sig och som aldrig skulle kalla en kvinna för hora.

Är jag ensam om att uppleva detta?

tisdag 24 januari 2012

För lite sex för få tillfällen

Jag kan gå och längta efter sex. Känna i hela kroppen hur mycket jag behöver ha sex. Hela dagen kan mitt sexbehov lagras i kroppen och när kvällen kommer, barnen äntligen gått och lagt sig och P och jag ligger där så  - har jag liksom svalnat. Då är jag trött och kroppen har börjat stänga ner, släcka, låsa dörrarna. Vi kan ha sex ändå, det är skönt och närheten är ju aldrig fel. Men det är inte på samma sätt som om vi skulle haft sex mitt på dagen när jag var helt öppen och fylld av lust.

För flera år sedan tänkte jag inte ens på det här. Men nu känns det som om jag kastar bort något viktigt. För varje gång jag missar att ha sex när jag som mest behöver det så känns det som resurserna som förut varit oändliga nu blivit ändliga. Jag vet att det inte är så men det är nästan som om jag kan räkna gångerna som är kvar.