Ibland är det jobbigt att vara överviktig för att jag inte kommer fram överallt, för att det är svårt att böja sig fram och knyta skorna, för att tyngden gör att jag får ont i fötterna. Ibland är det trist för att det är svårt att hitta en bra bh som inte kostar hur mycket som helst eller för att vissa kläder korvar sig på ett obekvämt sätt. Och det är jobbigt när jag inte orkar.
Men det finns fördelar också. Varje dag går jag runt med en massa extra kilon som faktiskt bygger upp muskler i min kropp. Jag kan gå upp för en brant backe och flåsa och så ser jag att en smal och vältränad person går bredvid mig och flåsar lika mycket. Mina barn kan använda mig som kudde. Jag är bra på att hålla värmen. Jag kan tackla folk eller hålla emot bara med hjälp av min tyngd.
Det är inte många som skulle säga att min kropp är vacker eller attraktiv men det spelar ingen roll för jag vet att jag kan fylla en annan människa med lust, att min kropp och min hjärna kan få andra att njuta. Jag vet att jag är lätt att älska. Och jag vet att de människor jag älskar eller finner attraktiva tilltalar mig av helt andra orsaker än att deras yta är perfekt. När jag ligger bredvid P och smeker över hans kropp så är varje centimeter hud, varje hårstrån och varje liten utbuktning eller inbuktning en del av honom och det jag älskar hos honom. På bild eller på håll (och då menar jag avstånd både i meter och i att känna någon) så är attraktion eller det vi tycker är vackert något annat. Jag kan njuta av en vacker tavla eller en bild på en vacker människa. Jag skulle kunna ställa upp människor på rad från den snyggaste till den fulaste. Men det är långt ifrån säkert att jag skulle välja den snyggaste som partner.
Många gånger har jag funderat över mitt utseende. Borde jag gå ner i vikt för att bli mer attraktiv? Borde jag låta håret växa ut? Borde jag försöka hitta kläder som är mer smickrande? Borde jag sminka mig? Borde jag raka mina ben? Men för vem? Om det handlar om att vara älskad och knullbar så funkar det ju uppenbarligen bra ändå. Om det handlar om att bli accepterad av omgivningen så funkar det med. Visst finns det folk som tycker sig ha rätten att kommentera mitt utseende och försöka trycka in mig i normlådan, visst märker jag att många inte vet hur de ska förhålla sig till mig och visst märker jag att jag inte är knullbar hos lika många längre som jag var förut. Men jag behöver inte dessa människors godkännande. Det jag behöver är att älska mig själv och det gör jag. Det jag behöver är att P och mina barn älskar mig och det gör de. Det jag behöver är att bli respekterad som den jag är och det blir jag för det allra mesta. Det jag behöver är att höra och känna hur P njuter av mig och min kropp och det får jag höra och känna. Ibland behöver jag bekräftelse från andra också och det får jag.
Dessutom är jag jävligt förbannad. Inte alltid förstås. Men det bor en ilska i mig. Jag läste om någon som blev rånad vid en bankomat. En kille hade klivit upp bakom den här mannen och sagt ge mig pengarna annars kommer det att hända saker. Och mannen gav ifrån sig pengarna. Jag tror att jag hade blivit förbannad. Jag hade nog inte kunnat hejda mig utan skrikit och slagit, för det finns nåt i mig som vägrar ta skit. Jag är så förbannat trött på att andra ska försöka diktera mitt liv och mina villkor.
Trettionio år är jag. Sådan här är jag, sådan här har jag blivit. Jag vet hur mycket plats jag har rätt att ta och gudnåde den som försöker peta undan mig. I mig bor det massor av kärlek och en stor jävla förbannad integritet.
