Alltsom oftast så har P och jag inte så mycket utrymme för vilt sexande med höga stön och provknullande av olika bord eller rum. Alltsom oftast får vi köra en liten myspysvariant när vi stängt sovrumsdörren om oss och ska sova. Och det är ju helt okej.
Häromkvällen så kände jag att det vore trevligt att ha lite sex men orken och kåtheten ville liksom inte samarbeta. Men P kan vara rätt ihärdig och han var tydligen mindre trött så han började smeka mig och viska snuskiga fantasier i mitt öra. Det sköna med vårt förhållande är att vi inte behöver göra oss till. Så jag kunde ligga där helt sonika rakt upp och ned och fundera på om jag ville ha sex eller inte medan han smekte och berättade.Efter en stund så började det plinga lite i mig och sen så behövdes det inte så mycket till så gick det för mig.
Dagen efter var P glad.
- Du gick visst igång på mina snuskiga fantasier, sa han och log och klämde lite på strategiska ställen.
Och jag funderade. Vad hade han berättat för snusk? Jag tror faktiskt att det är hans röst och inte innehållet i det han berättar som får igång mig.
onsdag 31 oktober 2012
torsdag 25 oktober 2012
Hå hå ja ja
Och där tog min ork slut.
Vanligtvis sitter jag mest vid datorn när jag jobbar men den här veckan har jag farit runt på möten, mässor och annat. Fram och tillbaks, hit och dit. Och så har jag mött massor av nya människor och behövt vara trevlig och säljande. Inte helt min grej i längden. Lite lagom utspritt så funkar det fint men det här har varit för mycket och ändå har jag fått två möten inställda. Undrar hur jag skulle varit om jag hade behövt gå på dessa också.
Så här antagligen.
Idag var jag till läkare också. Tydligen är jag alldeles för frisk för att vara sjuk. Visst är det bra att jag har toppvärden men när man känner att nåt inte är som det ska så blir det lite konstigt. Ska jag vara glad eller ska jag tro att det är något mystiskt långt in som är svårt att komma åt?
Och sen kommer min kollega med en massa skit.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta eller kanske gå ut med hunden och sen sätta på en riktigt amerikansk film. Blev sugen på det av nån anledning.
Vanligtvis sitter jag mest vid datorn när jag jobbar men den här veckan har jag farit runt på möten, mässor och annat. Fram och tillbaks, hit och dit. Och så har jag mött massor av nya människor och behövt vara trevlig och säljande. Inte helt min grej i längden. Lite lagom utspritt så funkar det fint men det här har varit för mycket och ändå har jag fått två möten inställda. Undrar hur jag skulle varit om jag hade behövt gå på dessa också.
Så här antagligen.
Idag var jag till läkare också. Tydligen är jag alldeles för frisk för att vara sjuk. Visst är det bra att jag har toppvärden men när man känner att nåt inte är som det ska så blir det lite konstigt. Ska jag vara glad eller ska jag tro att det är något mystiskt långt in som är svårt att komma åt?
Och sen kommer min kollega med en massa skit.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta eller kanske gå ut med hunden och sen sätta på en riktigt amerikansk film. Blev sugen på det av nån anledning.
måndag 15 oktober 2012
Ansvar
Jag har i större delen av mitt liv varit bra på att ha kontrollen över mig själv. Det låter kanske som en enkel sak men det är inte så lätt alla gånger. Ibland hamnar man i en nedåtgående spiral som gör att man inte kan hejda sig själv.
Jag minns en gång när jag var kanske 17 år. Vi var några vänner som pratade om att hyra en lägenhet ihop och ha kollektiv. För min del var det rätt enkelt, jag tycker visserligen om att få vara för mig själv ibland men jag är också bra på att helt enkelt göra det jag vill så det kändes inte som något problem. Men så var vi som skulle dela lägenhet tillsammans och skulle göra middag ihop och en av kompisarna gick runt och var sur. Inte på någon av oss och inte för något vi hade gjort. Det var hon också tydlig med att påpeka. Jag är sur just nu bara, sa hon. Och det tyckte jag kändes så himla knäppt, varför tog hon inte bara och stängde undan de känslorna när hon var tillsammans med oss?
Det var förstås inte det här som var orsaken till att det inte blev nåt kollektiv men visst påverkade det mig. För det kändes tveksamt att bo nära inpå någon som inte kunde styra sig så pass att hon kunde vara glad och trevlig under en middag tillsammans med sina vänner för någon småsak som inte alls hade med oss att göra.
Och jag såg andra människor omkring mig som var avundsjuka och gnälliga och som inte tog ansvar för sitt eget liv. P och jag var fattiga, vi jobbade och slet för att ändå kunna bygga vårt hus. Vi byggde i stort sett allting själva, vi sparade och gnetade för att få det att gå ihop. Sen så kom en besiktningsman från banken för att han skulle avgöra om vi kunde få lägga om våra lån till bättre villkor. Och han blev avundsjuk på att vi hade fin utsikt och flera bilar (som vi köpt billigt och renoverat med egna händer och små medel) så vi fick inget lån. Sen kom några bekanta och gnällde över att vi hade större hus än dem och skönare soffa. Eller killen som satt i sin lilla lägenhet, utan jobb och utan pengar och sov bort sitt liv och som hade mage att gnälla och tycka synd om sig själv. Och när han fick ett jobb så tyckte han det var så jobbigt att jobba så han slutade.
Jag har sett på de här människorna och undrat varför de inte tagit ansvar för sitt eget liv istället för att hänga upp sig på andras.
Men nu så sitter jag till viss del där själv. Jag gnäller inte och skyller inte på andra (lite gnäll här på bloggen blir det förstås) men jag har svårt att ta tag i det jag borde. Jag borde ta tag i mitt ätande, min hälsa och min vikt. Jag borde göra något åt min jobbsituation. Det är inte så att jag inte har försökt men jag saknar den där självklara kontrollen som jag har haft i många lägen, då jag helt enkelt bestämt mig för något och fullföljt det.
Men så nyss fick jag en glimt av det där. Jag tog itu med en mycket jobbig sak och klarade av det. Det känns jobbigt och skönt på samma gång. Jag tog helt enkelt kontrollen över mig själv och såg till att fixa det som var nödvändigt men svårt. Jag kunde och det ger mig hopp om att jag kan ta tag i andra saker också. Jag tycker om mig själv när jag tar ansvar och tar tag i saker och ser till att ordna mitt liv som jag vill ha det. Jag tycker om den jag är då.
Jag minns en gång när jag var kanske 17 år. Vi var några vänner som pratade om att hyra en lägenhet ihop och ha kollektiv. För min del var det rätt enkelt, jag tycker visserligen om att få vara för mig själv ibland men jag är också bra på att helt enkelt göra det jag vill så det kändes inte som något problem. Men så var vi som skulle dela lägenhet tillsammans och skulle göra middag ihop och en av kompisarna gick runt och var sur. Inte på någon av oss och inte för något vi hade gjort. Det var hon också tydlig med att påpeka. Jag är sur just nu bara, sa hon. Och det tyckte jag kändes så himla knäppt, varför tog hon inte bara och stängde undan de känslorna när hon var tillsammans med oss?
Det var förstås inte det här som var orsaken till att det inte blev nåt kollektiv men visst påverkade det mig. För det kändes tveksamt att bo nära inpå någon som inte kunde styra sig så pass att hon kunde vara glad och trevlig under en middag tillsammans med sina vänner för någon småsak som inte alls hade med oss att göra.
Och jag såg andra människor omkring mig som var avundsjuka och gnälliga och som inte tog ansvar för sitt eget liv. P och jag var fattiga, vi jobbade och slet för att ändå kunna bygga vårt hus. Vi byggde i stort sett allting själva, vi sparade och gnetade för att få det att gå ihop. Sen så kom en besiktningsman från banken för att han skulle avgöra om vi kunde få lägga om våra lån till bättre villkor. Och han blev avundsjuk på att vi hade fin utsikt och flera bilar (som vi köpt billigt och renoverat med egna händer och små medel) så vi fick inget lån. Sen kom några bekanta och gnällde över att vi hade större hus än dem och skönare soffa. Eller killen som satt i sin lilla lägenhet, utan jobb och utan pengar och sov bort sitt liv och som hade mage att gnälla och tycka synd om sig själv. Och när han fick ett jobb så tyckte han det var så jobbigt att jobba så han slutade.
Jag har sett på de här människorna och undrat varför de inte tagit ansvar för sitt eget liv istället för att hänga upp sig på andras.
Men nu så sitter jag till viss del där själv. Jag gnäller inte och skyller inte på andra (lite gnäll här på bloggen blir det förstås) men jag har svårt att ta tag i det jag borde. Jag borde ta tag i mitt ätande, min hälsa och min vikt. Jag borde göra något åt min jobbsituation. Det är inte så att jag inte har försökt men jag saknar den där självklara kontrollen som jag har haft i många lägen, då jag helt enkelt bestämt mig för något och fullföljt det.
Men så nyss fick jag en glimt av det där. Jag tog itu med en mycket jobbig sak och klarade av det. Det känns jobbigt och skönt på samma gång. Jag tog helt enkelt kontrollen över mig själv och såg till att fixa det som var nödvändigt men svårt. Jag kunde och det ger mig hopp om att jag kan ta tag i andra saker också. Jag tycker om mig själv när jag tar ansvar och tar tag i saker och ser till att ordna mitt liv som jag vill ha det. Jag tycker om den jag är då.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)