Vem är stark nog att låta mig vara svag?

Lite bättre. En stund. Så länge jag kan skjuta det jobbiga i från mig.

Men så händer det saker. Egentligen är var sak för sig helt överkomlig. Men tillsammans. Tillsammans. Det blir för mycket och jag känner ångesten komma. Jag kan inte skjuta det i från mig när det blir så påtagligt.

Pratar med en släkting och vet ju att jag inte kan berätta för mycket. Han vill inte höra, inte veta. Men jag klarar inte att låtsas som att det är okej och då kommer de där dumma råden. "Inte bryta ihop, det tjänar ingenting till." "Bit ihop och var stark."

Nej, just nu behöver jag få vara den svaga. Problemet är bara att det inte finns någon som verkligen, verkligen fångar upp mig. Det finns många som bryr sig, som lyssnar, som klappar på huvudet. Men vem är stark nog att låta mig vara svag?

Jag räcker inte till och jag får inte bryta ihop.

Kan någon ta över mina uppgifter för en dag? En enda dag. Och låta mig falla.

Kvinnors sexliv

På twitter pratas det om kvinnors kåthet och orgasm om myterna kring detta. Herregud, säger jag. Är det allvarligt så att folk verkligen på riktigt tror att kvinnor är mindre kåta än män? Jo jag vet, det finns folk som tror det. Eller det här med orgasm... vadå... jag blir så trött. Min kropp, min sexualitet, mitt liv. Jag är kåt, jag får orgasm och jag ser till att få orgasm när det passar mig.

Jag hade ett förhållande med en kille när jag var 15-16, han trodde han var bra på sex. Och det var han säkert... på sex för sin egen skull men inte på sex för min skull. Min tid med honom sammanföll ju rätt mycket med att det var i början på mitt sexliv så jag hade inte så mycket erfarenhet. Men sen så träffade jag P, jag hade sex med några andra där emellan också, och P trodde inte han var perfekt. P och jag var båda ganska befriade från vanföreställningar och kunde utforska sexlivet tillsammans på ett bra sätt. Men jag har alltid tänkt på sex som något som är till för mig, min lust har varit självklar och min rätt till sex och orgasmer likaså.

Min tid

Jaha ja. Jag försöker lära mig att inte vara så snabb på att säga ja och vara alltför tillmötesgående. Jag har varit mycket dålig på detta, jag har nästan sagt ja innan jag ens träffat folk. Alltid förväntar jag mig att folk ska vilja ha något av mig och försöker ta reda på vad det är. Jag är lyhörd och snabb på att vara uppmuntrande och medgörlig, till lags helt enkelt.

Egentligen krockar det här med mig själv. Jag är ju också en väldigt envis och bestämd människa som vill ha saker på mitt sätt.

Idag hade jag ett möte med en människa vi kan kalla Calle. Jag förutsatte att han ville ha ett möte med mig därför att han ville ha något av mig. I vanliga fall skulle jag ha varit beredd på att försöka tillfredsställa hans önskemål på ett eller annat sätt utan att göra alltför mycket våld på mig själv. Men den här gången tänkte jag igenom det innan och bestämde mig för att inte säga ja till något utan ge mig själv tid att tänka efter.

Men på mötet med Calle blev jag förvånad och överraskad då han faktiskt inte alls försökte få mig till någonting. Han berättade om sitt och jag fick berätta om mitt och jag fick uppfattningen om att han förstod och att han faktiskt ville hjälpa mig.

Sen så fick jag ett mail där han helt sonika försöker sälja på mig saker för ett stort belopp och jag känner mig rätt dum. Jag är nog inte särskilt bra på att läsa människor. Det har jag aldrig varit. Jag tror de flesta om gott och letar alltid efter folks bra sidor och bortser gärna från de sämre sidorna.

Jag kunde i alla fall säga att jag behövde betänketid, mest för att jag själv vill samla mig för att kunna säga nej tack. Men jag känner hur snaran dras åt och jag inser att jag måste vara rak, tydlig och bestämd. Jag kan inte vara tillmötesgående, jag kan inte vara snäll, jag kan inte låta någon annan diktera mina villkor.

Det är dags nu att säga stopp. Till väldigt många saker. Jag behöver lära mig att lyssna på mig själv och ta hand om mig själv. Jag kan inte hela tiden vara andra till lags och tillfredsställa andra människors behov.

Det bästa jag kan göra nu är att ge mig själv tid. Så här och nu bestämmer jag att jag inte ska säga ja till saker för någon annans skull. Jag ska göra det som är bra för mig i första hand. Och så ska jag försöka lära mig att se andra människor för vad de är. Att vara öppen och ge människor en eller flera chanser innan jag dömer dem är ju egentligen toppen och en bra egenskap hos mig men det skadar inte att vara lite mer kritisk. Jag trodde aldrig jag skulle säga det men så är det. Att vara alltför tolerant och accepterande är inte alltid det bästa.

Det är min tid nu.