måndag 14 oktober 2013

Tack och adjö

Och där fick jag en käftsmäll som heter duga.
Min partner meddelade mig i går att allt är fel. Vårt liv, jag förstås, allting.

Tack.

Det är vid såna här tillfällen jag förstår att det kan kännas som en befrielse att skära sig.

Jag undrar vem jag kan prata med, söker igenom namnen på mina vänner och närstående, men jag vet inte.

Jag är ett jävla skämt. Ett stort fucking jävla rövhål som inte är värd någonting.

Hata livet.

tisdag 8 oktober 2013

Här är jag nu

Jag blev arg. I somras så kom all den där ilskan så plötsligt och oväntat. En liten sak som triggade igång den och jag blev så fruktansvärt jävla arg så jag skulle ha kunnat gjort människan riktigt riktigt illa. Nu gjorde jag ju inte det men det var skrämmande. Att jag har så mycket kraft i mig som kan riktas helt fel. Men det mest skrämmande var nog att den makten jag kände var rätt skön.

På det hela taget har jag stakat ut en bra väg åt mig, jag mår så mycket bättre nu och är bättre på att visa var mina gränser går. Men det finns saker kvar förstås att fundera över och även om jag är på rätt väg så finns det ju saker jag inte kan råda över. Jag önskar att jag hade mer jobb och att jag visste hur jag ska göra för att få in mer jobb när det är lugnare.

Jag har fortfarande mycket ledsenhet i mig, det är som om den samlats under så lång tid att det inte går att bara ta bort den utan den måste få sippra ut i sin egen takt. När folk frågar hur jag mår eller hur det är så har jag svårt att svara att det är bra. Det är nog bra, brukar jag säga. Vadå nog? frågar folk. Ja det är ingen idé att känna efter för mycket, brukar jag säga med ett litet skratt så de ska förstå att det ska vara roligt och så börjar jag prata om något annat. Men för det mesta är det ju bra. Jag mår så mycket bättre än jag gjort på länge. Det tar bara tid att bli hel igen.

Jag är rätt ledsen över Ps och mitt förhållande också. På många sätt har vi det bra men han kan vara så väldigt upptagen av sig och sitt så han missar att vi faktiskt är fler i den här familjen. Och grejen är ju den att det är jag som får stå tillbaka, allt annat funkar för att jag ser till att det funkar men det är mig tiden tas i från. Det är jag som får stryka på foten. Jag brukar tänka att P egentligen är en människa som skulle leva ensam, han skulle ha sitt eget, greja med sina saker och inte behöva anpassa sig till någon annan. Det skulle passa honom. Inte så att han är dum och otrevlig eller inte bryr sig om, det gör han. Han är en bra pappa och som sagt så har vi det bra på många sätt. Men han skulle nog inte vara ledsen över att vara ensam. Fast det är väl så också att jag inte har ställt speciellt mycket krav. Men jag vet inte, är det bara mitt ansvar att se till att det här funkar? Nej, så klart inte. Men förstås har jag ansvar för att se till att mitt liv funkar. Det här blir lite trassligt för jag vet inte hur jag ska förklara det. Han är ju nöjd, han har det bra. Det är jag som inte är helt nöjd.
Det här var en av de saker jag insåg när jag gick hos psykologen, att det inte är synd om P. Tvärtom så har han det jävligt bra. Men jag har gått och tyckt synd om honom. Knäppt.

Det är inte lätt att känna sig otillräcklig och utan något större värde.