I det oändliga havet

Hur gör man?

Vi går här, har det ändå ganska bra tillsammans. Vi försöker och vi gör. Men jag har denna ständiga oro i mig. Den här osäkerheten och känslan av att stå i stand by. Medan han (långsamt) jobbar på att ta reda på vad han vill.

I den här väntan så kan jag bara vänta, jag kan inte ta reda på vad jag vill för jag har inte förutsättningarna klara för mig. Jag försöker må bra. Varje dag, hela tiden. Jag försöker hitta positiva tankar, göra saker som får mig att må bra, se positivt på livet och jag försöker verkligen tänka att jag kan må bra här och nu oavsett vad som händer sen.

Men det är så jävla svårt.

Just nu vill han inte prata. Han vill ha det lugnt och bra, ett "normalt" vardagsliv. Och ja, visst är det ju skönt och det är bra för barnen och kanske är det bra för oss. Men nä, jag vet inte. Jag tror det är som att ligga i ett stort hav, just nu är det stiltje och vi har hittat något att flyta på. Men likförbannat ligger vi här mitt i ett hav utan land i sikte. Han kanske kan lura sig med att det är bra, för han håller ju på egen hand att ta reda på åt vilket håll hans land ligger. Men jag ligger här och flyter och väntar bara på vågen som ska få mig att tappa fotfästet totalt.

Okej, vad har jag för möjligheter?

Självklart kan jag ta ut en riktning och simma åt det hållet utan honom.

Eller försöka tvinga med honom.

Eller vänta på att han ska säga; hej då jag simmar åt mitt håll nu eller kom här, hitåt ska vi.

Fast bäst av allt vore förstås om vi kunde prata och komma fram till om vi ska leta efter land tillsammans eller var för sig.

Jag hatar den här maktlösheten, den här osäkerheten, den här ständiga vaksamheten. Jag skulle vilja kunna slappna av i mitt eget hus. sitta och läsa eller kolla på film. Ställa mig och baka eller vad som helst. Men det går ett litet tag sen kommer oron krypande.

Hur gör man?

Jag får må bra

Jag får må bra. Det säger jag till mig själv och det lugnar.

Okej, livet är inte alltid vad det verkar vara och ibland vet man inte det man tror sig veta. De här veckorna har varit så svåra och samtidigt så har vi börjat prata om sådant vi borde pratat om för länge sedan. Men det är väl så att det inte går att förbereda sig. Livet väljer ibland själv sin tid och sin slagplats.

Vi går i parterapi, P går till psykolog och jag har sökt hjälp för min panikångest. Att vi faktiskt har tagit hjälp är ett stort steg. Vad det här leder till vet ingen av oss, vad framtiden är vet ingen av oss. Men det gör inget. Det är bättre att inte veta, att det är öppet och möjligt.

Att leva med panikångest är fruktansvärt. Under en vecka så knappt åt eller sov jag. Jag mådde så ofantligt dåligt. Sen så kunde jag på nåt vis ta mig upp. Det blev lugnare och jag kunde funka igen. Ledsen, orolig och många tankar ja, men ingen panik. Men så plötsligt så faller jag igen. Paniken och ångesten som greppar tag och håller så hårt. Jag vet inte. Hur gör man?

Men jag har kravlat mig upp igen. Andas och säger till mig själv att jag får må bra. Jag lyssnar på julsånger och på finska nyheter på radion. Det lugnar. Jag får må bra.

P och jag. Vi har en komplicerat förhållande. Vi pratar, skrattar och kramas. Vi har sex, mycket sex. Vi sover sked. Vi gör saker tillsammans, mycket mer än vad vi gjort på länge. Vi ser på varandra, granskar och oroar oss för varandras mående. Vi vill båda att den andra ska må bra.

Men vi är så krampaktigt trasiga inuti och vi behöver hjälp, tid och kraft att läka och kunna se på riktigt igen.

Jag vet inte säkert vem jag är och vem jag vill vara och vem jag ska vara. Har jag varit vilse eller på väg åt rätt håll? Och vad händer nu? Håller jag på att hitta tillbaks eller viker jag av från den sanna vägen. Det är så mycket jag inte vet och som jag inte riktigt vågar gräva i. Fast jag nog kanske borde.

Livet pågår runtomkring oss men vi står här och håller oss fast och försöker att andas.

Jag behöver sova och äta men det är något med just sovandet och ätandet som är svårt. Jag behöver få slappna av och må bra men det är svårt det också. Men jag får må bra. Jag får faktiskt det.

Drömmen sprack

I tjugotre år har jag väntat på det här. I tjugotre år har jag var rädd för att det här ska hända. Jag har frågat, jag har bett om svar, jag har gråtit och förtvivlat och däremellan har jag glömt, lurat mig själv, inbillat mig och helt enkelt levt vidare i något slags fåfängt hopp.

Efter så här många år och ett antal genomgångna kriser så är det lätt att sänka garden.

Inte kan man tro att det ska hända en torsdag i september. Allt jag gjorde var att fråga, som jag frågat så många gånger förut. Skillnaden den här gången var att nu fick jag det svar jag fruktat i alla år.

Och plötsligt blev allt en lögn.

Plötsligt förstår jag inte. För hur kan det jag ser inte vara sant?

Jag fattar ju att allt egentligen handlar om honom, att det är hans livskris. Att det är han som måste hitta svaren i sig själv och ta reda på vad som försiggår. Det borde han ha gjort för tjugo år sedan. Minst.

Men samtidigt så beror allt på mig.

Om jag hade varit den kvinna jag alltid strävat efter att inte vara. Om jag hade varit den kvinna som jag jobbar så hårt för att ingen kvinna ska behöva vara. Då hade det här nog inte hänt. För då hade han inte behövt konfronteras med sig själv.

Som så många före mig och som så många efter mig kommer att göra har jag gått i fällan. Jag har gett tjugotre år av mitt liv till någon som inte velat ha mig.

Jag faller och sen landar jag. Jag faller och sen landar jag. För jag har sett det här så många gånger nu. Jag har haft den här bilden på näthinnan tusen gånger. Jag vet att jag inte kommer att gå sönder och jag vet att jag kan finna ett bättre liv. Men jag fattar ju också varför kvinnor väljer att stanna så många gånger. För det här jag har byggt upp, den här idén och den här bilden av mitt liv. Den är helt enkelt ändå värd ganska mycket.

Det är en dröm som spricker mitt itu. Alla drömmar är inte alltid vackra hela tiden, men drömmen har varit min. Och plötsligt säger han att den inte är min längre. Bara så där. Varför sa han inte det för tjugo år sedan när jag kunde ha byggt drömmen med någon annan? Varför sa han inte det för tio år sedan när jag var den som ville gå? Varför sa han inte det för två år sedan? Varför har han låtit mig leva i en lögn så länge?

Det är mitt i natten och plötsligt är mitt liv inte längre mitt.

Ska jag skita i allt nu, ge upp. Gå. Eller ska jag kämpa? Gud vet att jag har kämpat mig blodig under alla dessa år. Kampen är redan förd. Är det värt det? Kan jag leva på hoppet en gång till eller ska jag bara ta ett djupt andetag och gå?

Jag hatar den här känslan, jag hatar att den inte är ny. Den kommer som en gammal obekväm vän.

Och nu ska jag gå upp och lägga mig bredvid en man som inte vill ha mig längre. För han vill att jag kommer och lägger mig så jag inte gör nåt dumt.

Det är patetiskt.

Jag tittar tillbaks i bloggen, för ett år sen ungefär. Jo tack. Din fega jävel. Och då menar jag inte mig själv.

Jag kommer ut

Jag har aldrig kunnat identifiera mig som heterosexuell trots att jag är kvinna och blir kär i män och attraheras av män. Att växa upp i ett heteronormativt samhälle och attraheras av det motsatta könet har i alla fall för mig gjort att jag inte direkt tagit alternativen i beaktande.

När jag var i början av skolåldern hände det att jag "fastnade" för andra tjejer. Jag kunde sitta länge och titta på en söt flicka, ha svårt att slita bort blicken från henne även om jag försökte titta i smyg. Jag tolkade inte det som att jag var kär. Nån gång i mellanstadieåldern retades min storasyster med mig och frågade om jag var lesbisk. Jag förstod inte helt och fullt vad hon menade men blev inte särskilt upprörd, det kändes inte som att det var något konstigt med det. I gymnasiet fick jag en känsla av att en tjej i min klass kanske var intresserad av mig, jag var inte attraherad av henne men tyckte om känslan. I vuxen ålder har jag kunnat förlora mig i en kvinnas mjuka bröstrundning i kön på ICA eller vakna av en erotisk dröm där jag haft sex med en kvinna eller som när jag var i Almedalen för några år sedan och lyssnade på Ulrika Westerlund och inte kunde slita blicken från henne och fantiserade om att jag skulle våga gå fram till henne och... Många såna här saker har jag haft med mig utan att egentligen tolka dem till något särskilt.

Jag hade pojkvänner och gifte mig sedan ganska ung med en man. Min man P och jag har träffat män, kvinnor och par som vi haft sex med och då har jag även haft sex med kvinnor. Jag har ändå inte kunnat sätta ord på det jag känt inom mig, jag har mest bara känt att jag inte är heterosexuell. Ibland har jag försökt benämna det som multisexuell men vad betyder det egentligen?

Många skämtar om homosexuella eller säger hånfulla saker om hbtq-människor. Det är inte alls ovanligt att någon ska dra homoskämt på våra släktkalas. Jag blir alltid så kränkt. Arg, irriterad, kränkt. Jag har flera vänner och bekanta som är homo, bi, trans osv. Och jag har väl tänkt att jag blir arg å deras vägnar men jag känner ju att de hoppar på mig, jag blir ju kränkt. Även om jag har fattat att jag inte är hetero så har jag nog aldrig riktigt tagit till mig fullt ut vad jag egentligen är eller var min identitet finns (eller kanske är det så att jag inte riktigt har känt att jag haft rätten att vara något annat än hetero). Förrän nyligen. Jag läste ett blogginlägg om att vara bisexuell och då började det falla på plats. Och när jag började säga det, när jag började komma ut som bisexuell så var det som att något lossnade. Vid några tillfällen har jag berättat för folk att jag är bisexuell och det är så skönt.

Jag är bisexuell.

I över tjugo år har jag levt i hop med samma man, vi har barn, hus och allt sånt där tillsammans och lever ett utåt sett heteronormativt liv. Det är klart att folk förutsätter att jag är hetero. Och man kan ju fundera på vad det tjänar till att komma ut så länge jag fortsätter att leva det här livet tillsammans med P. Varför behöver folk veta att jag även attraheras av kvinnor? Nä, det är inte så att jag vill eller har ett behov av att berätta det för varenda människa men jag har insett att det här är en ganska stor del av min identitet, det betyder väldigt mycket och det känns som att inte hela jag får finnas när folk automatiskt förutsätter att jag är hetero. När folk drar sina plumpa hbtq-skämt vill jag slå dem i ansiktet och säga att det är faktiskt mig du driver med.

Nyligen satt jag i ett möte med en kvinna på jobbet. Jag har bara som hastigast träffat henne vid några tidigare tillfällen. Vi satt bredvid varandra och tittade i några pärmar när jag plötsligt, som från ingenstans, kände mig så starkt attraherad av henne att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag fick ta i från tårna för att försöka avbryta känslorna och fortsätta vara professionell. Det var förvirrande. Jag har inte träffat henne sedan dess. Jag är lite rädd för att träffa henne igen. Men när jag såg hennes namn i en pärm på jobbet pirrade det till i magen.

Jag försöker tänka mig hur det skulle kännas om vi gjorde något... men det får mig att känna mig så tafatt och fånig och ful faktiskt. Som en tråkig tant med fotriktiga skor som tror att hon skulle kunna förföra en kvinna... vadå liksom? Jag vet helt enkelt inte vem jag är i mötet med en kvinna. Kvinnor kan få mig att falla, bli kåt och alldeles pirrig... men vem är jag då? Jag har i hela mitt liv lärt mig att förhålla mig sexuellt till män och samspelat sexuellt med män men aldrig till och med en kvinna. Jag har haft sex med kvinnor men det har varit på ett annat sätt, då har vi träffat dem som en del i vårt gemensamma sexliv. Det har aldrig handlat bara om mig och kvinnan. Jo en gång så snuddade det vid det... det var ett par vi träffade där kvinnan var bisexuell. Hon visade ett uppenbart intresse för mig, hon ville tvåla in min kropp och berättade hur mycket hon tyckte om att smeka en kvinna. Hade det bara varit hon och jag så hade jag kanske fått chansen att lära mig men det hände andra saker vid den träffen som gjorde att vi aldrig sågs igen. Det var synd.

Någon gång skulle jag vilja träffa en kvinna som är lika intresserad av mig som jag av henne.