tisdag 22 juli 2014

Jag kommer ut

Jag har aldrig kunnat identifiera mig som heterosexuell trots att jag är kvinna och blir kär i män och attraheras av män. Att växa upp i ett heteronormativt samhälle och attraheras av det motsatta könet har i alla fall för mig gjort att jag inte direkt tagit alternativen i beaktande.

När jag var i början av skolåldern hände det att jag "fastnade" för andra tjejer. Jag kunde sitta länge och titta på en söt flicka, ha svårt att slita bort blicken från henne även om jag försökte titta i smyg. Jag tolkade inte det som att jag var kär. Nån gång i mellanstadieåldern retades min storasyster med mig och frågade om jag var lesbisk. Jag förstod inte helt och fullt vad hon menade men blev inte särskilt upprörd, det kändes inte som att det var något konstigt med det. I gymnasiet fick jag en känsla av att en tjej i min klass kanske var intresserad av mig, jag var inte attraherad av henne men tyckte om känslan. I vuxen ålder har jag kunnat förlora mig i en kvinnas mjuka bröstrundning i kön på ICA eller vakna av en erotisk dröm där jag haft sex med en kvinna eller som när jag var i Almedalen för några år sedan och lyssnade på Ulrika Westerlund och inte kunde slita blicken från henne och fantiserade om att jag skulle våga gå fram till henne och... Många såna här saker har jag haft med mig utan att egentligen tolka dem till något särskilt.

Jag hade pojkvänner och gifte mig sedan ganska ung med en man. Min man P och jag har träffat män, kvinnor och par som vi haft sex med och då har jag även haft sex med kvinnor. Jag har ändå inte kunnat sätta ord på det jag känt inom mig, jag har mest bara känt att jag inte är heterosexuell. Ibland har jag försökt benämna det som multisexuell men vad betyder det egentligen?

Många skämtar om homosexuella eller säger hånfulla saker om hbtq-människor. Det är inte alls ovanligt att någon ska dra homoskämt på våra släktkalas. Jag blir alltid så kränkt. Arg, irriterad, kränkt. Jag har flera vänner och bekanta som är homo, bi, trans osv. Och jag har väl tänkt att jag blir arg å deras vägnar men jag känner ju att de hoppar på mig, jag blir ju kränkt. Även om jag har fattat att jag inte är hetero så har jag nog aldrig riktigt tagit till mig fullt ut vad jag egentligen är eller var min identitet finns (eller kanske är det så att jag inte riktigt har känt att jag haft rätten att vara något annat än hetero). Förrän nyligen. Jag läste ett blogginlägg om att vara bisexuell och då började det falla på plats. Och när jag började säga det, när jag började komma ut som bisexuell så var det som att något lossnade. Vid några tillfällen har jag berättat för folk att jag är bisexuell och det är så skönt.

Jag är bisexuell.

I över tjugo år har jag levt i hop med samma man, vi har barn, hus och allt sånt där tillsammans och lever ett utåt sett heteronormativt liv. Det är klart att folk förutsätter att jag är hetero. Och man kan ju fundera på vad det tjänar till att komma ut så länge jag fortsätter att leva det här livet tillsammans med P. Varför behöver folk veta att jag även attraheras av kvinnor? Nä, det är inte så att jag vill eller har ett behov av att berätta det för varenda människa men jag har insett att det här är en ganska stor del av min identitet, det betyder väldigt mycket och det känns som att inte hela jag får finnas när folk automatiskt förutsätter att jag är hetero. När folk drar sina plumpa hbtq-skämt vill jag slå dem i ansiktet och säga att det är faktiskt mig du driver med.

Nyligen satt jag i ett möte med en kvinna på jobbet. Jag har bara som hastigast träffat henne vid några tidigare tillfällen. Vi satt bredvid varandra och tittade i några pärmar när jag plötsligt, som från ingenstans, kände mig så starkt attraherad av henne att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag fick ta i från tårna för att försöka avbryta känslorna och fortsätta vara professionell. Det var förvirrande. Jag har inte träffat henne sedan dess. Jag är lite rädd för att träffa henne igen. Men när jag såg hennes namn i en pärm på jobbet pirrade det till i magen.

Jag försöker tänka mig hur det skulle kännas om vi gjorde något... men det får mig att känna mig så tafatt och fånig och ful faktiskt. Som en tråkig tant med fotriktiga skor som tror att hon skulle kunna förföra en kvinna... vadå liksom? Jag vet helt enkelt inte vem jag är i mötet med en kvinna. Kvinnor kan få mig att falla, bli kåt och alldeles pirrig... men vem är jag då? Jag har i hela mitt liv lärt mig att förhålla mig sexuellt till män och samspelat sexuellt med män men aldrig till och med en kvinna. Jag har haft sex med kvinnor men det har varit på ett annat sätt, då har vi träffat dem som en del i vårt gemensamma sexliv. Det har aldrig handlat bara om mig och kvinnan. Jo en gång så snuddade det vid det... det var ett par vi träffade där kvinnan var bisexuell. Hon visade ett uppenbart intresse för mig, hon ville tvåla in min kropp och berättade hur mycket hon tyckte om att smeka en kvinna. Hade det bara varit hon och jag så hade jag kanske fått chansen att lära mig men det hände andra saker vid den träffen som gjorde att vi aldrig sågs igen. Det var synd.

Någon gång skulle jag vilja träffa en kvinna som är lika intresserad av mig som jag av henne.