Drömmen sprack

I tjugotre år har jag väntat på det här. I tjugotre år har jag var rädd för att det här ska hända. Jag har frågat, jag har bett om svar, jag har gråtit och förtvivlat och däremellan har jag glömt, lurat mig själv, inbillat mig och helt enkelt levt vidare i något slags fåfängt hopp.

Efter så här många år och ett antal genomgångna kriser så är det lätt att sänka garden.

Inte kan man tro att det ska hända en torsdag i september. Allt jag gjorde var att fråga, som jag frågat så många gånger förut. Skillnaden den här gången var att nu fick jag det svar jag fruktat i alla år.

Och plötsligt blev allt en lögn.

Plötsligt förstår jag inte. För hur kan det jag ser inte vara sant?

Jag fattar ju att allt egentligen handlar om honom, att det är hans livskris. Att det är han som måste hitta svaren i sig själv och ta reda på vad som försiggår. Det borde han ha gjort för tjugo år sedan. Minst.

Men samtidigt så beror allt på mig.

Om jag hade varit den kvinna jag alltid strävat efter att inte vara. Om jag hade varit den kvinna som jag jobbar så hårt för att ingen kvinna ska behöva vara. Då hade det här nog inte hänt. För då hade han inte behövt konfronteras med sig själv.

Som så många före mig och som så många efter mig kommer att göra har jag gått i fällan. Jag har gett tjugotre år av mitt liv till någon som inte velat ha mig.

Jag faller och sen landar jag. Jag faller och sen landar jag. För jag har sett det här så många gånger nu. Jag har haft den här bilden på näthinnan tusen gånger. Jag vet att jag inte kommer att gå sönder och jag vet att jag kan finna ett bättre liv. Men jag fattar ju också varför kvinnor väljer att stanna så många gånger. För det här jag har byggt upp, den här idén och den här bilden av mitt liv. Den är helt enkelt ändå värd ganska mycket.

Det är en dröm som spricker mitt itu. Alla drömmar är inte alltid vackra hela tiden, men drömmen har varit min. Och plötsligt säger han att den inte är min längre. Bara så där. Varför sa han inte det för tjugo år sedan när jag kunde ha byggt drömmen med någon annan? Varför sa han inte det för tio år sedan när jag var den som ville gå? Varför sa han inte det för två år sedan? Varför har han låtit mig leva i en lögn så länge?

Det är mitt i natten och plötsligt är mitt liv inte längre mitt.

Ska jag skita i allt nu, ge upp. Gå. Eller ska jag kämpa? Gud vet att jag har kämpat mig blodig under alla dessa år. Kampen är redan förd. Är det värt det? Kan jag leva på hoppet en gång till eller ska jag bara ta ett djupt andetag och gå?

Jag hatar den här känslan, jag hatar att den inte är ny. Den kommer som en gammal obekväm vän.

Och nu ska jag gå upp och lägga mig bredvid en man som inte vill ha mig längre. För han vill att jag kommer och lägger mig så jag inte gör nåt dumt.

Det är patetiskt.

Jag tittar tillbaks i bloggen, för ett år sen ungefär. Jo tack. Din fega jävel. Och då menar jag inte mig själv.